Förslag till plattform för Klimataktion:
Den globala uppvärmningen går fortare än någon trott. Redan nu plågas stora delar av världen av ett klimat som gått ur led, med svår torka, extrema översvämningar och våldsamma orkaner. I första hand är det världens fattiga som drabbas. Människan måste sluta konsumera fossila bränslen. Om vi inte växlar över till ett fossilfritt samhälle kan förutsättningarna för mänskligt liv slås i spillror. Stigande världshav, expanderande öknar, felslagna skördar, uttorkade vattenkällor och utdöende arter kommer att göra planeten oigenkännlig. Vi har kunskapen. Vi vet vad som sker redan nu, och vad som är på väg att ske. Det enda som saknas är handlingen.
Därför är det med bestörtning och frustration vi ser hur långsamt klimatarbetet går, både i Sverige och i världen. Senast i mitten av seklet måste de svenska utsläppen ligga så nära noll som det är praktiskt möjligt. Omställningen måste inledas nu, men i stället ser vi hur beslutsfattare sjösätter investeringar i ännu mer infrastruktur för förbränning av fossila bränslen. Allt detta måste upphöra. Det krävs omfattande satsningar på alla områden för en övergång till utsläppsfria sätt att försörja oss.
Sverige är inte ensamt. Uppvärmningen är ett globalt problem. En grundförutsättning för att lösa det är att världens länder enas om långtgående utsläppsminskningar, så att var och en kan lita på att de andra drar sitt strå till stacken. Utsläppsminskningar och kostnader måste fördelas utifrån varje respektive lands historiska ansvar och ekonomiska förmåga. Ett genombrott i FN:s klimatarbete, för en radikal och rättvis lösning, är ett måste - men det kommer inte att hända av sig självt.
För att politiken ska sporras framåt krävs aktiva folkrörelser som sänder en klar och tydlig signal: vi insisterar på omedelbar handling. Vi nöjer oss inte med något mindre än en klimatpolitik som tar vetenskapen på allvar. Klimatet måste vara en överordnad prioritet, för om vi inte klarar den här utmaningen riskerar vi att förlora allt annat.
I Sverige har det länge saknats en rörelse som kan samla alla de som vill driva klimatfrågan framåt. Det är i detta syfte Klimataktion har bildats. Vi står öppna för alla som kan ställa sig bakom vår plattform - oavsett utgångspunkter och politiska och religiösa hemvister. Vi vill vara de oroade medborgarnas och det civila samhällets röst, en aktiv kraft för den nödvändiga omställningen. Vi föreskriver inte i detalj hur politiken ska föras, eller hur våra medlemmar ska tycka i olika frågor. Men vi vet att individuella konsumtionsval eller rena marknadslösningar inte kommer att vara tillräckligt. Vi måste få en annan politik.
Vi föreslår följande åtgärder.
1.) Att Sverige skaffar årliga mål för utsläppsminskningar
Framöver bör utsläppen av växthusgaser i Sverige minska med fyra procentenheter per år. Syftet med detta är att nå i princip nollutsläpp inom 25 år. Utsläppsminskningarna bör planläggas i en årlig klimatbudget, med samma status som statsbudgeten. Utsläppsminskningarna måste fördelas rättvist, det vill säga: de minst bemedlade måste komma förhållandevis lindrigt undan, medan den tyngsta bördan åläggs de största konsumenterna av fossila bränslen, som i regel också är de med störst inkomster. Sverige bör även sträva efter att minska sina importerade utsläpp.
Övergången till ett fossilfritt samhälle kommer att förändra våra sätt att leva, producera och konsumera, äta och transportera. Invanda mönster måste ifrågasättas och ändras, så att nödvändiga utsläppsminskningar kan ske på alla områden. Lokal produktion måste främjas framför långväga transporter, utsläppsintensiv produktion av mat – exempelvis kött – måste fasas ut till förmån för så utsläppssnål produktion som möjligt.
Samtidigt skapar övergången stora möjligheter till nya arbetstillfällen. De löntagargrupper som kan komma att friställas måste skyddas med täta trygghetssystem och smidig omskolning.
För att bytet av samhällets energibas ska ske så smärtfritt som möjligt måste vi börja nu: ju längre vi väntar, desto större måste minskningarna bli årligen, och desto svårare blir det att undvika kraftiga sociala störningar. Samtidigt har vi inget annat val än att hålla öppet för höjningar av de årliga minskningskvoterna framöver, om den senaste forskningen visar att det är nödvändigt.
Parallellt med den nationella klimatbudgeten bör det vara obligatoriskt för kommunerna att planera för utsläppsminskningar och även för beredskap mot kommande klimatkriser.
2.) Att Sverige satsar på långsiktigt hållbar infrastruktur i stället för vägar och flyg.
Det är inte förnuftigt att, i det läge vi befinner oss, gräva fast sig ännu djupare i infrastruktur som förutsätter ökat uttag av olja, naturgas eller kol. Som ett första, självklart steg bör därför samtliga anslag till nya motorvägssatsningar av typen Förbifart Stockholm slopas, och ersättas av satsningar på utbyggd järnväg. Också annan kollektivtrafik måste byggas ut kraftigt och ges lägre avgifter. Privatbilism baserad på fossila bränslen måste minimeras, först och främst i storstäder.
På samma sätt bör de växande lastbils- och flygtransporterna stävjas. På sikt bör inrikesflyget helt avvecklas, i ett första skede från Sundsvall och söderöver, till förmån för snabb och tillförlitlig tågtrafik. Allt detta bör ske inom ramen för klimatbudgeten.
En annan självklar åtgärd är att införa totalstopp för all prospektering efter fossila bränslen i Sverige, om det så är naturgas i Skåne eller olja utanför Gotland. Varje kubikmeter eller liter som tas upp kommer att bidra till den globala uppvärmningen. De måste stanna under mark - för alltid.
3.) Att Sverige driver på för ett globalt avtal om omfattande, bindande och rättvist fördelade utsläppsminskningar.
De hittillsvarande försöken att initiera en internationell klimatpolitik har i praktiken misslyckats. Vi måste få fram avtal som genererar handfasta utsläppsminskningar - och de måste till allra största delen äga rum i de rika länderna. Det är de som har stått och alltjämt står för den överväldigande merparten av utsläppen, både totalt och per capita. Å andra sidan är det de fattiga länderna som träffas av de hårdaste slagen från ett förändrat klimat. Vi i de rika länderna kan aldrig kräva av dem att de ska axla ett lika stort ansvar, och de kommer heller aldrig att godta något sådant: ett globalt klimatavtal måste vara rättvist, eller inte alls.
De utvecklingsländer som står i startgroparna för en efterlängtad höjning av sin levnadsstandard kan inte hindras i sin strävan, men de bör garanteras ekonomiska medel för att kunna etablera en så hållbar energibas som möjligt. Sådana medel kan endast komma från de rika länderna.
Exakt hur ett globalt klimatavtal ska se ut är en öppen fråga. Det centrala är att utsläppsminskningarna blir så omfattande, att världen över ett par, tre decennier närmar sig en fossilfri världsekonomi, och att alla länder i slutändan ges samma utrymme till ekonomisk utveckling och standard. Sverige måste i handling visa att de krav vi stället i internationella förhandlingar i högsta grad gäller oss själva.
Överföring av resurser till fattiga länder är också ett måste redan nu: för att kunna skydda sig mot de pågående klimatförändringarna behöver de särskilda klimatbistånd. De rika länderna, som givit upphov till problemet, har en skyldighet att finansiera akut skydd mot de effekter som inte kan undvikas. Det överordnade målet är dock att avveckla alla de utsläpp som ytterligare förvärrar uppvärmningen, för nuvarande och kommande generationer.
